Det är inte utan att man känner sig privilegierad – att få nöjet att ta ut och köra de allra första milen med en helt ny motorcykel. Speciellt när det är en av de första riktigt soliga och sommarvarma vårdagarna när naturen håller på att vakna till liv.

Bild ovan: Premiärtur med Zero DSR ZF14.4 2020 med Chargetank. Foto: Petter Hammarbäck

Efter en kontroll av bromsar och hjul, däcktryck och att allt sitter fast och känns som det ska, bär det iväg. Jag har redan kört FX i vinter och SR/S tidigare i vår, så DSR:en känns både välbekant och lite främmande.

Nu är det ju inte precis som att rida in en vildhäst, men även en elmotorcykel kan behöva köras in litegrann så att bromsar sliter till sig, drivremmen gradas av och däcken återfår sitt rätta grepp efter att dess första hala ytbeläggning slitits av. Inkörningen är även viktig för att bekräfta att allt annat lirar ihop som det ska på ett säkert och bra sätt. Inte minst då just denna DSR ska bli en demohoj tillgänglig för provkörning.

En våryster rå buse ute på grönbete

DSR:en gör mig inte besviken på något plan. Tvärt om förvånas jag över att jag verkar ha glömt hur rå och brutalt kul DSR faktiskt är med allt sitt vrid maximerat i den nedre delen av varvtalsskalan.

Den FX jag kört senast har en slags mjukstart där den gärna lättar på framhjulet på ett kontrollerat sätt under acceleration, men aldrig kastar sig framåt/uppåt. SR/S:en har en ännu mjukare start men förefaller öka vridet allt mer och dra som allra bäst i hastigheter från 70 km/h och uppåt, lite likt en bensindriven motorcykel.

Det rör sig förstås om gradskillnader, men i detta sammanhang känns DSR både råare och brutalare då den kastar sig framåt även i lägre hastighet. Avsaknaden av traction control som stoppar hjulspinn i sin linda gör även det hela ännu mer levande när man måste tänka sig för och känna in effekterna av hur man hanterar all den kraft som gömmer sig i höger handtag.

Färden går vidare på favoritvägen som förvisso dubblerar sträckan, men är värd varje extra meter med sina sköna kurvor genom den lätt kuperade terrängen där nu grönskan börjar spira allt mer. Den nakna DSR:en känns lättare, piggare, mer levande…

Snål och stark och räcker långt

När jag kommer fram med ett stort leende på läpparna inser jag ännu en fördel med DSR – den har ovanligt mycket kvar i batteriet!

FX och framförallt FXS är definitivt de som är snålast med resurserna, men har å andra sidan mindre batterier som begränsar räckvidden. SR/F och SR/S har dubbelt så stora batterier men man kommer inte dubbelt så långt då de är större, tyngre och ja, okej då, de kanske körs i lite högre hastighet också. Men DSR:en verkar ligga någonstans mitt emellan i förbrukning trots sitt stora batteri och bättre fartresurser.

Definitivt något som måste utforskas vidare. Men nu väntar ett sidoväskkit på att få monteras på DSR:en så att den kan bära med sig laddkablar mm. Och på måndag måste allt vara klart, för då väntar en ny planerad provkörning!