– Kom igen när man kan köra till Norge på en dag! Uttalandet kom från en gammal touringräv som inte ens ville titta åt en eldriven motorcykel. Året var 2017 och då tog det 8 timmar att fylla batteriet. Idag är det inga problem att göra 40-milaturen till Norge på en dag på en elmotorcykel med hyfsat snabb laddning. Men hur går det om man håller sig till de lite mindre vägarna där laddmöjligheterna är mer sällsynta? Det var vad jag tänkte ta reda på med denna resa.
Dag 1
05:30 ringer klockan efter en orolig natt. Vad har jag gett mig inpå? Köra till Norge på mindre än en dag och 100 mil på två dagar – med en elmotorcykel! Nåväl, jag är väl förberedd och har maxat laddkapaciteten så laddstoppen ska kunna gå på en timme om allt funkar som det ska. Men är det verkligen så enkelt?
Redo för start – Zero SR/S inför 100 mil på två dagar.
Drar upp rullgardinen och ser att det ännu är mörkt ute, inte så kallt som befarat men det ser blött ut. Kommer iväg 06:10 och ser att natten bjudit på lite regn trots att prognosen lovat uppehåll. Får några stänk på visiret men vill tro att det är bilen framför som yr upp fukt från vägen. Efter nån mil är det dock svårt att förneka. Det regnar.
Efter ytterligare några mil ser det ut att lätta och vägarna blir snart torra igen. Men då sjunker istället temperaturen. Lätt frusen men hyfsat torr anländer jag till en laddare i mitten av en öde parkering på ett köpcenter i utkanten av Gislaved. Klockan är ännu inte 8 och det enda som rör sig är ett par vägarbetare som håller på att måla nya vita streck på parkeringsplatserna.
Laddning i Gislaved med EasyPark.
Jag plockar fram mina laddbrickor och laddkort för att starta laddningen, men de visar sig fungera dåligt. Gislaved Energi använder ett annat laddkort, men erbjuder även laddning via EasyParks parkerings-app, så jag får börja med att hämta parkeringsappen och försöka lista ut hur jag ska kunna ladda med dess hjälp. Men jag hittar inte hur man gör. Ringer kundtjänst som svarar direkt och guidar mig igenom hur man ska göra med löfte om att starta laddningen manuellt om vi inte lyckas. Guidningen fungerar och laddningen startar och levererar direkt 11,5 kW enligt instrumentpanelen vilket ska ge mig full tank på under timmen.
Och det stämmer bra. 50 minuter och en kopp kaffe senare (jodå de öppnade vid 8), var vi båda fulltankade – Zeron med el för 28,50 kr och jag med kaffe för 15 kr.
Några mil därefter lämnar vi ett bitvis blött men sensomrigt Småland och kör in i ett betydligt mer soligt Västergötland som dock ser ut att ha kommit lite närmare höst att döma av hur grönskan börjar skifta mot gult och rött. Även vägarna blir allt trevligare och roligare att köra, här är det ju motiverat med 80 km/h jämfört med de breda och raka 80-vägar vi har hemomkring.
Nästa laddstopp blir i Vårgårda och avverkas snabbt och enkelt med Fortums laddare utanför Mc Donalds. Full tank på 50 minuter för 25 kr medan undertecknad smörjer kråset på hamburgerhaket för 47 kr.
Första delmålet för dagen är Nössemark vid norska gränsen och för att nå dit är planen att ladda i Dals Ed 150 km bort och sedan ladda där igen på tillbakavägen efter cirka 80 km för att nå dagens slutmål, Karlstad som ligger ytterligare 145 km bort. En kik på kartan och tjänsten uppladdning.nu visar dock att Färgelanda ligger bra till för att jämna ut körsträckorna och samtidigt erbjuder mindre asfaltvägar genom Dalsland, så jag ändrar planen och når nästa laddställe redan efter 102 km.
Efter lite letande på kartan och i samhället hittar jag en laddare som sköts av InCharge utanför kommunhuset. Ett vift med InCharge-brickan startar laddningen, men bara på 5 kW. Av någon anledning verkar det som att just InCharges laddare startar lite försiktigare och först efter någon minut eller två levererar full effekt. Så efter en dryg minut steg laddeffekten först till 9 och sedan till 11,5 kW även här.
Kaffepaus under laddning i Färgelanda.
Efter 50 minuter och en god kopp på Café heta bönan i Färgelanda är vi redo för en tur till Norge genom ett Dalsland som om möjligt är ännu mer inbjudande med ännu glesare trafik och ännu kurvigare och slingrande asfaltsvägar.
Härliga MC-vägar i Dalsland.
Det slår mig att sikten inte är lika god som hemma, kanske beroende på skillnaderna i kurvornas höjd och sidled? På de finaste småländska hojvägarna svänger det antingen i sidled eller i höjdled, här i Dalsland verkar det svänga både i höjd och sidled – samtidigt. Vilket paradis på två hjul. Och det blir ännu bättre efter Dals Ed!
Sträckan mellan Ed och Nössemark är inte bara vacker och kul att köra, den är dessutom trafikerad av fartdårar som gärna gasar lite extra att döma av den gummiaktiga beläggningen på asfalten i kurvorna. Men här går även en del tungtrafik bland bilar och motorcyklar så även om hornen trycker på insidan av hjälmen försöker jag ta det lite lugnt.
3 km efter Nössemark ligger norska gränsen som visar sig vara obevakad. Första delmålet uppnått – köra till Norge på en dag vilket innebär minst 40 mil bort från mina hemtrakter. I praktiken blev det 426 km på 9 timmar.
Efter Norge väntar samma väg tillbaka till Ed, vilket paradis! Åter i Ed tar det roliga slut och vi fyller åter på våra magar. För egen del blir det en pizza för tre gånger så mycket som Zerons mål mat kostade, återigen serverat med full effekt efter någon minut av InCharge.
Mellan laddstolpe och pizzeria passerar jag även Eds MC- och motormuseum och ursäktar att jag inte hinner med ett besök med att hit måste jag komma tillbaka igen!
Dagens sista etapp på betydligt större och rakare vägar till Karlstad blir ett sömnpiller i jämförelse med tidigare där de sista av dagens 60 mil känns av i en allt mer ömmande rumpa. Extra välkomnande blir det därför med den sommarsköna kvällen där Lars Lerins Sandgrund bjuder på fri parkering över natten och Easypark tillhandahåller lättillgänglig el.
Laddning pågår utanför Sandgrund i Karlstad.
Efter en knapp timmes promenad i vackra Karlstad är laddningen klar och notan stannar på 34,61 kr.
Dag 1
Laddstopp: 5
Distans: 604 km
Körtid: 9:00 tim
Laddtid: 4:15 tim
Laddkostnad: 142,61 kr
Dag 2
Vaknar med ett lätt regn utanför fönstret som dock hinner upphöra tills det blir dags att starta.
Kommer iväg 8:10 från ett blött Karlstad och kör tråkig europaväg i ett allt mer dimmigt och blött tillstånd mot Kristinehamn där regnet och fukten börjar leta sig in innanför kläderna. Svänger av till betydligt tommare men likväl tråkiga väg 26 mot Mariestad, och det fortsätter dugga mest hela tiden. Tänker dock, till skillnad från blötan dagen innan, att bara vägen mellan Ed och Nössemark är värt det många gånger om, och strax innan Göta Kanal upphör regnet och vägen börjar torka upp.
Vid Göta Kanal norr om Mariestad.
Jag har haft som mål att inte bli stående ute vid tråkiga vägar eller stormarknader när det finns möjligheter att ladda inne i städerna och upptäcka nya sevärdheter där istället. Men Mariestad fick bli undantaget eftersom det fanns laddning så bra till precis där mina avtagsvägar möts.
Svänger in på Mc Donalds och ser fram emot toabesök och varmt kaffe, och stannar utanför Charge & Drives laddare som både erbjuder AC- och DC-laddning till minutpris, i mitt fall 1 kr/minut för AC-laddning.
Charge & Drive erbjuder AC- och DC-laddning till minutpris vilket riskerar att bli dyrt om laddningen går långsamt.
Min laddning beräknas ta 50 minuter så 50 kr är ju inte så farligt för full tank, men ändå mer än dubbelt så mycket som jag betalat tidigare. Vid förra årets laddresa hade jag bara halva laddkapaciteten, 6 kW mot idag 12 kW, så det kändes fel att betala ”så mycket” här, framförallt som det stod en hybridbil och laddade 20 meter bort. Så jag gick dit och tittade och noterade ett ledigt typ 2-uttag, och en skylt som sa:
”Varsågod, vi bjuder på laddningen under juli och augusti 2020, VänerEnergi”
Man är ju smålänning så Zeron flyttades raskt till dubbelstolpen som trots dubbel belastning bjöd på full effekt – 11,5 kW för min del – alldeles gratis, trots att det nu var september.
När det var dags att tacka för elen kom en herre fram som såg ut att ha studerat motorcykelns laddningen en längre stund.
– Är den bara el eller var har du motorn till den? frågade han på härligt klingande västgötska och berättade stolt att han hade en laddhybrid själv.
Den går bara på el svarade jag och undrade om det var hans hybrid som stod jämte och laddade?
– Nej, min är på verkstan och det är en laddhybrid, den laddar sig själv, svarade han.
Du laddar den hemma alltså undrade jag, men fick det förklarat att nej, den laddar sig själv med hjälp av motorn. På så sätt kan han köra på el i stan och sedan med motor när det går fortare och då laddas den igen av sig själv…
Gratis el med full effekt i Mariehamn trots parallell laddning från samma stolpe. Man tackar!
Strax före Ulricehamn tittar även solen fram och när staden börjar skymta speglar sig solen i sjön och får staden att framstå som en exotisk hamnstad med små gränder som klättrar upp på sluttningarna runt Ätrans utlopp i sjön Åsunden. Ett perfekt mål för lite laddning och en lunch i en för mig helt ny stad.
Kommer direkt fram till första laddstolpen mitt inne stan utan att behöva leta. En dubbelstolpe med kablar och en plats ledig. En typ 2-kabel som används av en laddhybrid och en typ 1-kabel ledig. Hm, den har jag ingen nytta av.
Åker vidare och hittar nästa laddplats utan att behöva leta speciellt, men resultatet är detsamma – endast en ledig typ 1-kabel.
Allt för ofta är skyltningen undermålig till laddplatserna så att man får leta, men i Ulricehamn var det tydligt skyltat till den större laddplatsen med fler laddstolpar och fordonsgas.
Fortsätter dit skyltningen visar och hamnar strax utanför småbåtshamnen där det finns fler laddare lediga och ansluter mig till deras typ 2-kabel som direkt levererar ström i högsta fart.
Gratis laddning även i Ulricehamn!
100 meter bort inhandlas en stående lunch som inmundigas under en promenad i den mysiga småstadens inre delar och jag funderar på en glass till efterrätt, men inser att laddningen nog redan är klar. Så glassen får vänta till nästa laddning. Spatserar även förbi laddställe nummer två på väg tillbaka och inser att den nu är ledig när det inte längre är lunchtid för kreti och pleti.
Ulricehamn har flera delade laddstolpar på olika ställen i centrum med kablage – en typ 1 och en typ 2.
Efter en trivsam timme i Ulricehamn och 45 minuters laddning lämnar jag en stad jag gärna återkommer till med full tank, en laddning som dessutom visade sig vara gratis. Och det fina vädret håller i sig så att även hjälmens solvisir får titta fram igen och göra rätt för sig.
Efter ytterligare några mil börjar 90 mils körning göra sig påminda i rumpan och de inte allt för inspirerande vägarna mellan Västergötland och Småland återuppväcker suget efter glass. Gnosjö närmar sig och där borde det finnas både laddstolpe och en glasskiosk.
Hade jag snålkört ordentligt hade jag nog klarat mig hela vägen hem från Ulricehamn (186 km), men ett laddstopp och en kaffe var inplanerat i Värnamo och det skulle ju gå att tidigarelägga i Gnosjö likaväl.
Sagt och gjort, jag svänger av mot Gnosjö och hittar efter lite letande en laddstolpe utanför kommunhuset som dessutom att gratis att använda. Tyvärr visar den sig bara leverera 3,7 kW på en fas. Hm, kopplar på i alla fall och går och letar efter ett ställe att köpa glass.
”Långsam” men gratis laddning i Gnosjö.
Kommer tillbaka 20 minuter senare med en nästan uppäten glass och ser att laddningen “bara” ökat batteriet med 8 % under denna tid. Bortskämd med att ha laddat 4 gånger så snabbt avbryter jag laddningen och åker vidare mot Värnamo där jag tänker avsluta laddresan med en kaffe i centrum för att slippa dricka bensinmacks-kaffe utmed motorvägen.
Passerar 8 lediga laddplatser vid Gummifabriken som inte ligger tillräckligt centralt och åker vidare in till centrum där det ska finnas fler. Hittar sex lediga platser mitt i centrum och kopplar på min medhavda laddkabel samtidigt som jag spanar efter närliggande fik. Men jag får inte igång laddningen och efter lite närmare läsning på stolpen:
”Så här laddar du din elbil: Registrera dig via laddportal.park-charge.se för att kostnadsfritt få ett laddkort utskickat.”
Bortskämd med snabb och lätt tillgänglig laddning orkar jag inte avsluta laddresan med att försöka direktbetala med betalkort genom att skanna QR-kod, så jag tar mitt pick och pack och åker vidare till motorvägsladdarna och avnjuter en mugg kaffe där istället.
Utmed E4:an väntar en i sammanhanget välbekant och numera lätt tillgänglig laddare betjänad av EasyPark. Laddningen startar på ett kick med hjälp av appen och jag behöver inte fundera på betalning. Kostnaden visar sig dock först efter laddning i ett elektroniskt kvitto och senare på kreditkortsräkningen.
Laddning vid E4:an i Värnamo med hjälp av EasyParks app.
En god kopp kaffe senare och en pratstund med två nyfikna som aldrig sett en elmotorcykel tidigare, åker jag hem på mina egna favoritvägar med betydligt mer ström i batteriet än vad jag behöver, till en kostnad av 13,75 kr för elen och 27 kr för kaffet.
Hemma igen efter 104 mil på två dagar och en tur in i Norge.
Dag 2
Laddstopp: 4
Distans: 436 km
Körtid: 6:25 tim
Laddtid: 2:25 tim
Laddkostnad: 13,75 kr
Totalt hela resan
Laddstopp: 9
Distans: 1 040 km
Körtid: 15:25 tim
Laddtid: 6:50 tim
Laddkostnad: 156,36 kr
Kaffekostnad: 86 kr
Glasskostnad: 22 kr
Om elmotorcykeln
Elmotorcykel: Zero SR/S ZF14.4 Premium 2020 med Chargetank (extra laddare på 6 kW)
Batterikapacitet: 14,4 kWh totalt varav 13 kWh nominellt
Räckvidd landsvägskörning (i lagliga hastigheter): 150-180 km
Laddkapacitet: 12 kW (3 + 3 + 6 kW på varsin fas via typ 2)
Snittförbrukning: 82 Wh/km
Milkostnad denna resa: 1,50 kr
Slutsatser och erfarenheter
Det gick betydligt mer smärtfritt än befarat och laddningen gick precis så snabbt som jag som bäst vågat hoppas på, även om det krävdes ett samtal till kundtjänst på ett ställe. Men jag har ju även sett till att gardera mig så att jag inte ska hamna i ett läge där laddningen inte fungerar och jag inte kan komma vidare.
Det krävs en viss planering men också en viss marginal, för det går inte att förbereda sig på allt. När det går fortare att ladda än att köra behöver man inte snålköra för att nå så långt som möjligt, men man måste i alla fall nå fram till nästa laddstopp och ha marginal att komma vidare till ytterligare en laddare om den första visar sig vara upptagen/trasig eller sakna vettig betalmöjlighet.
Årets laddresa blev en tur på 104 mil och gick till norska gränsen och runt Vänern mestadels på mindre, mc-vänliga vägar och med laddstopp företrädesvis i mindre orter.
Till min hjälp att planera resan har jag använt Google Maps för att hitta fina vägar med lagom långa etapper och tjänsten uppladdning.nu för att hitta laddplatserna på etappmålen. Det har givit mig utrymme att improvisera en del samtidigt som jag haft trygghet i att nå fram med marginal kvar för att hitta alternativ.
Mest imponerande är jag över att det funkat så fantastiskt bra och att jag som regel alltid kunnat ladda med full kapacitet även i mindre orter utmed finare MC-vägar. Och det var ju egentligen målet med resan – att se om det går att åka elmotorcykel även utanför de större vägnäten. Det var egentligen bara vid en improviserad ändring jag stötte på långsammare laddning, men med facit i hand så hade jag enkelt kunnat förutse även detta genom att klicka på mer info:
Uppladdning.nu listar i princip alla kända laddplatser och har även med anslutningar och maxeffekter samt andras omdömen om man klickar på ”mer info”.
Med EasyParks app kan man både betala parkeringar och laddningar, men också starta, stoppa och tidsinställa laddningens längd.
Mest irriterande är förstås att det inte finns något enkelt, enhetligt betalmedel som gör att man kan betala för laddning överallt. Här sticker EasyPark lite oväntat ut som ett smart alternativ medan mina laddbrickor och appar från tidigare som visat sig fungera bra i södra Sverige inte alls var lika gångbara norrut.
Gratis inte alltid så gott
Att många kommuner och energibolag bjuder på elen är förstås positivt när man får del av det, men laddkostnaden är ju ändå ganska blygsam så egentligen vore det ju bättre för oss som kommer utifrån att kommunala laddplatser var bättre skyltade och kostar att använda.
Som det är nu riskerar de snarare att bli bekväma parkeringsplatser för hemortens laddhybrider som både kan parkera och ladda gratis under lång tid.
Sammantaget har årets laddresa givit mersmak för långresor på el och jämfört med föregående år upplever jag det som att det nu finns betydligt fler laddstolpar och att de generellt sett har bättre kapacitet.
Laddfakta per etapp
Tidigare erfarenheter från laddresor