och mina tidigare erfarenheter av

motorcyklar

Vem är då jag som bloggar om eldrift och motorcyklar här på elhojsbloggen?

Jag, det vill säga Petter Hammarbäck, är en motortokig, mogen ungdom som kört motorcykel sedan tidiga 16-årsåldern och senare indoktrinerat två söner att följa efter.

Jag har ett förflutet som teknikskribent, fotograf, journalist, redaktör och kommunikatör, och jobbar deltid på Mickes Motor med marknadsföring, att annonsera motorcyklar och båtar, förutom att importera, marknadsföra och sälja Zero Motorcycles på Mickes Motor.

Vill du komma i kontakt med mig når du mig på: zero@frejfaxe.se. Frejfaxe är företaget jag jobbar i och på frejfaxe.se hittar du mer info om mitt yrkesverksamma liv.

Det jag brinner för mest är dock mitt motorintresse, så här är mina referenser och erfarenheter vad gäller motorcyklar:

Efter ett antal mopeder från 13 års ålder införskaffades den första motorcykeln som 15-åring. Det var en Moto Morini 98 cc där jag gömde registreringsskylten och satte på mopedsadel och mopedtank för att föräldrarna inte skulle förstå att det var en mc. Det funkade ett tag i alla fall…

Med åldern inne var min första riktiga motorcykel en:

Suzuki GT125 1976 som var i min ägo mellan 1979-1980. Den första lagliga motorcykeln med nytaget körkort. Jag körde av vägen och bröt benet på tredje dagen. Men benet läkte och hojen gick att laga. Körde slut på tvåtaktsolja och motorn skar i 100 km/h. Åkte omkull på asfalt, men steg upp utan en skråma. Hojen tog förstås en del stryk liksom kläderna, men gipset var troligen det som räddade mig, för efter omkullåkningen hängde gipset bara i småbitar om det halvläkta benet. Foto: suzukicycles.org

 

Yamaha XT 125 1980 i min ägo mellan 1980-1982. En slitvarg som kördes i ur och skur även på vintern då jag pendlade till jobbet. Främsta minnet från denna hoj är att den bara gjorde 95 km/h. Det var en stor besvikelse efter att ha kunnat toppa 120-130 km/h med GT125:an. Men Yamman höll å andra sidan ihop så mycket bättre. Foto: motorcyclespecs.co.za

Sedan följde även en JB 150 cc 1952 som var i min ägo 1980-1991. JB:n hade stått länge i en lada hos en kompis vars farsa kört den när han var ung. Lyckades köpa loss den billigt och försökte mig på att renovera den. Den var lite udda att köra, för bromspedalen satt på vänster sida och växelspaken till höger med ettan upp och tvåan och trean neråt. En panikbromsning ledde som regel till en uppväxling istället. Minns den ändå som en udda och kul, lågvarvig hoj med ett ljud som påminde om en tändkulemotor. Tyvärr visade det sig vara näst intill omöjligt att registrera den då det bara fanns en gammal G-skylt kvar då papper eller ägarhandlingar saknades. Så det blev bara ett projekt som tog plats och till slut såldes.

Honda CB 900 F1 Bol Dor 1981 i min ägo mellan 1983-1985. Minns den som en hoj som såg ut att vara roligare på papperet än vad den faktiskt visade sig vara i verkligheten. 95 hästars kubikstinn nakenhoj, men inte ens med den tidens mått mätt var prestandan så fantastiskt i praktiken. Den var ganska tung och hade en tendens att vobbla så fort man kom upp i lite högre hastigheter. Fast det kanske var en bra broms för en allt för fartglad 20-åring. Foto: privat arkiv

Kawasaki KZ750 1976 i min ägo mellan 1986-1990. Tack vare en vridstark parallelltwin minns jag denna som en förvånansvärt kul hoj att köra, men som ofta fick tjuvstopp och sedan var svår att starta. Elstarten funkade aldrig och att kicka igång en 750 med hög kompression var väl inte riktigt min grej. Blev ofta stående och fick invänta att motorn skulle svalna innan jag kunde kicka igång den igen. Foto: privat arkiv

Kawasaki Z1000 LTD 1982 i min ägo mellan 1990-2002. 12 år med samma hoj berodde dels på att detta verkligen var en riktigt kul, pålitlig och trevlig hoj att köra. Men det var också en period med småbarnsår, så i ärlighetens namn blev det inte så många mil som man borde hinna under den tiden. På denna hoj påbörjades även danandet av telningarnas hojintresse, men de var alldeles för små för att kunna åka med. Har dock en bild där äldste sonen åker i bärsele två månader gammal. Men det är nog lite för komprometterande bevis för att visas på bild… Misstänker att preskriptionstiden är lång för detta personliga intrång. Foto: 2040 Motos

Yamaha YZ 400 1984 i min ägo från 1995. Införskaffades till en början som ett motionsredskap och en crossbana anlades i skogen. Men det är klart, nog fanns drömmen där om att få två småttingar att följa efter på varsin knattecross. Och visst blev det en del familjekörning i skog och mark med barnens 50 kubiks Suzuki 4-hjuling, en Yamaha PW80 och så småningom även en YZ80. Men det var länge sedan. Nu står två lik kvar i ladan med renoveringsbehov. Någon som är intresserad av en YZ80 som behöver nytt styrlager och/eller en YZ400 som behöver en ny förgasare? Båda från mitten av 80-talet. Maila zero@frejfaxe.se.

 

Yamaha Vmax 2002 i min ägo mellan 2002-2007. Det här blev mitt stora återfall och en roligare hoj att återfalla med får man nog leta länge efter. Många var de som varnade för att detta skulle vara en gammaldags hoj med taskig väghållning, men för mig år 2002 var den sprillans nya maxen ett underverk på två hjul som gick att göra saker med som jag aldrig lyckats med förr med mina tidigare hojar. Däremot fick jag lätt träsmak i baken efter tiotalet mil, och det domnade lite här och var beroende på sittställning och vibrationer. Men det var sådant som var lätt att glömma när V-boost-ventilen öppnade vid 6 000 varv och förvandlade den björnstarka, rytande V4:an till ett ylande monster som man var tvungen att hålla i hårt för att inte åka av. Detta var verkligen min drömhoj förkroppsligad, tills jag körde den på bana. Inte för att den gjorde så dåligt ifrån sig, snarare för att jag upptäckte att det fanns andra hojar som kunde ännu mer. Foto: privat arkiv

Suzuki DL1000 Vstrom 2007 i min ägo mellan 2007-2016. Ersättaren till Vmaxen blev inte den sporthoj som hade varit den logiska följden av Vmaxens tillkortakommanden på bana. Det blev istället en kompromiss mellan väghållning, användbarhet, ekonomi och praktisk nytta. Men också en god portion av det förnuftiga med en hoj som går att skjutsa på då ätteläggarna började bli stora nog att hänga med på lite längre turer. Förnuftigt sett är detta antagligen den bästa hoj jag haft så här långt med rejäla mått av det mesta av det jag uppskattar på två hjul. En lite tråkig egenhet var dock att när man lägger ner ordentligt i en kurva bromsade den liksom upp av sig själv. Jag har aldrig lyckats fatta varför, eller få samma effekt med någon annan hoj, men misstänker att det kan ha något med styrgeometrin att göra. Efter nio år och fyra övningskörningsperioder med denna praktiska arbetshäst blev dock lockelsen för stor att prova något nytt. Hur bra det ändå är blir det ändå lite tråkigt i längden med det som är allt för praktiskt. Foto: Petter Hammarbäck

Yamaha XT660R 2011 i min ägo 2013-2017. Detta är en A2-registrerad hoj med en halv hästkraft bortstrypt så att båda sönerna har kunnat övningsköra för mellanklasskortet. 2011 gav nämligen XT660R 35,5 kW vilket sänktes till 35 kW på senare årsmodeller. Foto: privat arkiv

Honda CB1000R 2015 i min ägo 2016-2017. Provade en sån här på Mickes Motor och blev såld. Vilket drag, vilken balans, vilken grym radfyra och vilken kul och snabbsvängd hoj att köra på krokiga vägar! Den blygsamma vindavvisaren gav dessutom ett ovanligt fint vinddrag utan turbulens, så jag blev kär, bytte in Vstromen och fick snabbt mindre besvär av tinnitus. Rensade bakänden från den utstickande bakskärmen och monterade kraschpuckar. Hade för avsikt att försöka lära mig köra på bakhjulet, men något kom emellan. En ny, röd leksak som varken luktar, låter när den står stilla eller kostar en massa att försäkra och köra. Foto: Petter Hammarbäck

Zero SR 2017 i min ägo från 2017. Extrautrustad med pakethållare, toppbox och commuter-ruta. Foto: Petter Hammarbäck