Elmotorcyklar till trots har jag absolut ingenting emot motorljud. Egentligen är jag barnsligt förtjust i motorljud och uppskattar framför allt gamla amerikanska V8:ors ljuva muller som kommer sig av den akustiskt obalanserade tändföljden.

Bild ovan: Ljud-illustration. Bildkälla: Pixabay, Public domain

Nyare V8:or använder en jämnare tändföljd och har därför inte samma tuffande, tändkulemotorlika ljud. Men de låter ändå som ljuv musik, framförallt när de gasar och kommer upp i varv.

Även ylande radmotorer kan låta fint enligt min mening och jag minns med rysningar hur en Benelli 900 Sei kunde låta på tidigt 1980-tal när den varvade ut riktigt ordentligt. (Lyssna på Benelli Sei)

Hondas sexkryssare CBX minns jag som ett mer dämpat och ansträngt ljud, men det är förstås helt subjektivt och dessutom ett gammalt minne från en hoj som lyckades skrämma mig med sin kraftiga motorbroms då den kunde låsa bakhjulet om man bar sig illa åt. (Här låter Honda CBX riktigt vackert)

Ett annat maffigt ljud är det som strömmar ur H-D:s och många andra glidares pipor. Lite likt amerikansk V8, men ändå inte. Generellt sett gillar vi basljud, och många gånger ju mer desto bättre. Men det finns ett stort problem.

Utan relation blir ljud till oljud

För de som inte har samma relationer till motorljud, eller inte ens förstår eller känner till anledningen till ljudet, upplevs det snarare som oljud och kan många gånger vara störande eller till och med skrämmande. När vi hör motorns skönsång kan andra höra och relatera till helt andra saker som exempelvis åska eller krig.

Jag måste erkänna att jag inte funderat så mycket på att samma ljud kan betyda så olika saker för olika människor, men har på senare tid förvånats över med vilken stor motvilja många icke hojåkare ser på oss motorcyklister. En motvilja som verkar bero på att de upplever motorljudet som oljud och tolkar det som att vi åker omkring och dånar utanför deras hus för att djävlas på våra nöjesturer.

Barn som gråter, hyttande pensionärer och avbrutna herdestunder

Du som kört några mil motorcykel har säkert stött på fenomenet – barn utmed vägen som blir rädda och håller för öronen när vi åker förbi. Eller den gamla damen som går böjd över rullatorn, men sträcker upp och hytter med en krokig arm mot oss fridstörare.

Ännu värre ställt är det med småbarnsföräldrar om jag får generalisera en smula. De bryr sig sällan om det är en skönt ylande radfyra eller en klassisk V-Twin som väcker deras barn. När de tvingas lämna den sällsynta herdestunden för att börja om arbetet med att natta barn känner de bara agg mot alla motorcyklister.

För ett tag sedan körde jag elhoj förbi en kull ungar som lekte i en trädgård jämte vägen. De såg och anade vad som skulle komma och höll för öronen. Men när jag närmade mig utan det förväntade (o)ljudet, tittade de förvånat upp, log och tog bort händerna för öronen. Jag tror till och med att några vinkade lite tafatt.

Från basljud till höga toner

Tidigare kunde jag tycka det var jobbigt att ligga bakom andra hojåkare vars motorljud överröstade mitt eget, men numera spelar det inte så stor roll längre. Jag har min egna inbyggda tinnitus-ton med mig som överröstar det mesta.

För min del innebär elhojsåkande att det nu ringer lite mindre i öronen efter en skön hojtur. Även om fartvindsbruset finns kvar inser jag att det är ett mångårigt avnjutande av motorljud som ligger bakom att hörapparaten närmar sig med stormsteg.

Hur använder man förresten en sådan apparat på två hjul? Får den plats i hjälmen eller tar man av sig den när man kör? Är det möjligen därför en del behöver köra med raka rör – de kanske inte hör att de stör?

Välljud eller oljud? Vilken är din relation till Loud pipes save lives med E-type?