Visst kan man åka på MC-semester med en elmotorcykel. Men det är inte riktigt som med en bensindriven hoj. Det krävs en viss planering och det tar förstås längre tid att ladda med el än att tanka bensin. Därför gäller det att göra något bra av laddtiderna istället för att bara vänta. Och det visade sig fungera över förväntan, bara man väljer rätt laddställen! Så här gick min rundtur i södra Sverige.

Bild ovan: Med Zero DSR Black Forest Edition på MC-semester. Vy över Mölle från Italienska vägen. Foton: Petter Hammarbäck 

Kan man verkligen ta sig runt på en långtur på en elmotorcykel utan att bli sittande vid trista laddstolpar i industriområden och utmed Europavägar? För att gardera mig inhandlades en ihopfällbar stol, en god bok och en rejäl korsordstidning.

Mot Riccardos glass i Halmstad

Halmstad var första målet på resan, fast inte där E6:an passerar eller vid Arenan, utan stadens centrum där Riccardos goda glass skulle inmundigas.

Jag hade tur. Av de fyra platserna jag sett ut var en ledig så jag åkte direkt in och anslöt till laddstolpen. Men när jag anslöt lyste det bara rött viket betyder att något är fel. Försökte igen och igen. Ringde telefonnumret på stolpen som gick till kundtjänst på Halmstad Energi där jag fick beskedet att just denna stolpe strulat tidigare och förslaget att testa en annan stolpe i närheten.

Den nya stolpen var avsedd för två fordon med dubbla uttag. Vid den ena platsen stod en bil som laddade och vid den andra en dieselbil som definitivt inte laddade. Platsen jämte blev dock ledig så jag kunde sträcka min laddkabel över dieselbilens motorhuv och nu funkade laddningen fint. Gratis var det också. Man tackar!

När man laddar visar elmotorcykelns instrumentpanel den beräknade tiden tills batteriet är fullt och laddningen avbryts. Med tanke på Black Forestens batteristatus och laddkapacitet på 6 kW borde den beräknade laddtiden ligga kring en och en halv timme, inte två och en halv som visas. En kontroll med Zero-appen bekräftar att laddningen inte går med full fart utan är nerväxlad till cirka 3,7 kW.

En promenad och en smarrig glass senare kommer jag åter till händelsernas centrum och upptäcker att laddningen spottat upp sig till full fart – 6 kW. Härligt! Och nu är både elbil och dieselbil borta så jag flyttar in MC:n från parkeringen jämte. Sedan svänger en laddhybrid in på den andra laddplatsen och kopplar in sig i stolpens andra uttag. Och då sjunker min laddkapacitet åter till 3,7 kW…

Salta bad vid Mölle och Kullens fyr

Mölle och Kullens fyr är nästa mål på resan. Enligt uppladdning.nu ska det finnas en laddstolpe ända ute vid fyren och en vid golfbanans parkering strax före. Trots att jag inte inväntade full laddning i Halmstad och avverkat åtskilliga mil motorväg har jag god marginal kvar när jag anländer till Mölle efter en underbart vacker och kurvig väg. Sedan blir vägen ännu vackrare när den ringlar sig upp på berget genom den grönskande skogen med havet på båda sidor.

Framme vid fyren finns verkligen en laddstolpe med två uttag där EON bjuder på gratis el! Tyvärr har två laddhybrider fattat posto vid dessa och trots att jag demonstrativt hänger min laddkabel jämte som en fin vink står hybriderna kvar, mätta och belåtna.

10-15 minuters promenad från golfklubbens parkering ligger den anrika badplatsen vid Ransvik Havsveranda (som tidigare hette Ellens Café) där både män och kvinnfolk dristade sig till att bada tillsammans under Mölles storhetstid vid förra sekelskiftet, och där nu även undertecknad lögat sin lekamen i den salta böljan.

 

Fri elparkering i Höganäs

Det fina vädret och de vackra vägarna lockade till en avstickare in i Höganäs som ledde till en fantastisk strand. Utmed strandpromenaden fanns parkeringar och allra främst jämte handikapparkeringen stod en ensam laddstolpe med två lediga parkeringsrutor framför.

Egentligen behövde jag ingen laddning, men tänkte ändå att jag får väl testa och se. Om inte annat kan det ju bli ett kort stopp för en glass.

Då ingen annan verkade göra anspråk på att få ladda lät jag kabeln sitta i och gick ut på piren där ett lockande havsbad och en glass väntade, och under tiden åtnjöt jag gratis parkering på laddplatsen med en mätt och belåten, men icke laddande elmotorcykel.

 

En lugn stund i Lund

Från Höganäs gick färden vidare på allt större vägar för att från Helsingborg bli hårt trafikerad motorväg söderut mot Malmö. Jag var lite rädd att höga hastigheter skulle ta hårt på batteriet, men oron visade sig vara obefogad.

På grund av den höga trafiktätheten var det som ett stort sug utmed hela motorvägen där fartvinden var påtagligt begränsad och energiförbrukningsmätaren visade att elmotorcykeln hade god draghjälp av den omgivande trafiken.

I en lånad studentlägenhet i Lund väntade förfriskningar och vila för både människa och maskin.

Dag 1

• Dagsetapp: 354 km
• Restid: 9 tim 45 min
• Laddkostnad: 0 kr

 

En studentfrukost senare var det så dags att äntra sadeln igen, men vis av gårdagens erfarenheter gjordes en liten ändring av färdplanen i sista stund.

För att nå fram till dagens slutmål på södra Öland i tid för utlovad grillfest kortades dagsetappen från 50 till 40 mil genom att delmålet Falsterbo slopades.

Kosan styrdes därför direkt mot Simrishamn på andra sidan av Skåne, och det var nog en klok åtgärd med tanke på vad som väntade.

 

Simrishamn visar sin soligaste sida

9 mil öster om Lund öppnade sig backarna med de böljande fälten mot havet igen och med siktet ställt på hamnen höll jag på att köra förbi en laddplats precis vid turistbyrån.

Det visade sig vara en av EON:s snabbladdare som kombinerar likströms och växelströmsladdning. EON-kortet halades fram och jag upplystes om att det skulle kosta 50 kr för en laddning oavsett mängd och tid. Lite orättvist kanske för mig som på sin höjd kunde ta emot 5-6 kWh, men då det ändå strulade med kortet åkte jag vidare till centrum och fann med hjälp av uppladdning.nu fler laddstolpar på en centralt belägen parkering i Simrishamn.

 

Österlen norrut

Från Simrishamn gick färden vidare norrut genom Österlen och strax efter Kivik öppnade sig ett halvstädat fält med nån kvarlämnad husvagn och en del annat skräp. Det var dagen efter Kiviks marknad, som nu dragit vidare till Sjöbo som jag passerat tidigare på morgonen.

Norr om Kivik passeras Ravlunda kyrka där Fritiof Nilsson Piraten ligger begravd med den berömda inskriptionen på gravstenen:

Norr om Ravlunda ligger Brösarp, och vägen dit går genom Brösarps backar som är en ganska trevlig hojväg om trafiken tillåter. Här kan du hänga med på en tur genom Brösarps backar:

Slött och sjavigt i Sölvesborg

Nästa planerade stopp var i Sölvesborg – ett kortare lunchstopp med lite påfyllning av el för att nå fram till nästa delmål – Karlskrona. Laddstället låg vid ett stormarknadsområde och hade redan besök av en dansk elbil, men det fanns fler stolpar lediga. Clevers (under namnändring till Bee) stolpe såg ut att vara av en tidigare modell, och lyste hellre rött än den levererade el till mig trots Bee-brickan.

Ett samtal till kundtjänst och en omstart löste dessvärre inte problemet, men när jag bytte till den kombinerade AC/DC-laddplatsen med kablar, där elbilen stod och laddade, fick jag det att fungera.

Vis av tidigare problem med att använda laddkabeln som förlängningskabel till laddare med inbyggd kabel hade jag även kortat handskens hölje 12 mm så att även de djupare liggande kontakterna skulle kunna nås. Se mer om sågad typ 2-kontakt här.

För att slippa burgarhak och stormarknader tog jag en promenad till centrum och hittade en pizzeria som fick servera min lunch. På vägen dit passerades även kommunhuset med egna laddplatser som var lediga, men märkta med registreringsnummer och knappast tillgängliga för allmänheten.

På en parkering strax intill fanns fyra ytterligare laddplatser och fyra hungriga elbilar, men av dessa fyra verkade tre få förbli hungriga på el. På den ena dubbelstolpen satt en trasig-skylt uppsatt och på den andra stolpen lyste en av anslutningarna ilsket rött.

Efter en timmes lunch och 3-4 km promenad borde motorcykeln nu vara mättare än vad jag var, men nu visade sig att även min laddning fått problem.

På en och en halv timme hade batterikapaciteten ökat från 42 % till 59 %. Laddningen gick väldigt långsamt, trots att den danska elbilen lämnat och jag nu var ensam om hela laddkapaciteten. Att vänta på mer långsam laddning kändes ganska meningslöst, så jag begav mig vidare istället.

 

Räddad i Ronneby vägskäl

Planen var att fylla batteriet i Karlskrona för att nå dagens slutmål utan problem. Men strulet i Sölvesborg gjorde det nu tveksamt om jag skulle nå fram till Karlskrona, så för säkerhets skull togs ett oplanerat laddstopp utmed E6:an i utkanten av Ronneby.

Återigen var det en Clever-laddare med både AC och DC-laddning med fast kabel, men en lite nyare sak med pekskärm. Frågan om det skulle bli ett kort stopp för att nå fram till Karlskrona och göra ytterligare ett stopp där, blev mindre intressant när laddningen satte igång i full fart och laddtider till full tank beräknades till 1 timme och 26 minuter.

 

I hamn i Degerhamn

Efter Ronnebys raska laddning passerades Karlskrona med lite för mycket marginal för att det skulle vara lönt att stanna igen. Nästa möjliga laddstopp var Kalmar och där fick jag även ta beslutet om jag skulle sikta på att klara etappen hela vägen fram utan ytterligare laddning eller göra ett snabbstopp innan Ölandsbron.

Det blev raka spåret med tanke på att hastigheterna skulle bli lägre på Öland. I Mörbylånga skulle det också finnas en laddplats om nöden krävde så. Men så nödiga blev vi aldrig och jag nådde fram till dagens slutmål med en marginal enligt färddatorn på 3,5 km.

Dag 2

• Dagsetapp: 408 km
• Restid: 10 tim 30 min
• Laddkostnad: 54 kr

 

Borgholm visar var elskåpet ska stå

Tredje dagen är tanken att testa laddning på Öland och sedan ta sig hemåt efter 100 mil på el. Färden går först söderut och sedan över Alvaret till östra sidan av södra Öland innan vi styr kosan norrut mot Borgholm.

Alvaret – inte så allvarligt som det låter:

I hastigheter mellan 70-100 km/h är Zero DSR i sitt esse och det höga vridet som allra bäst. Det är dessutom i detta intervall som räckvidden verkar må bäst. Black Forest Edition med all utrustning, väskor och extra vikt verkar ha lite kortare räckvidd än andra Zero-modeller med 15-17 mil som en mer sannolik gräns än den på 18-20 mil som exempelvis Zero S vanligtvis klarar i landsvägsfart.

De öländska vägarna är därför perfekta för elmotorcykelkörning, speciellt på den östra sidan där trafiken inte är så stor som på den västra, och Borgholm närmar sig snabbt med över halv tank kvar. I Borgholm finns Clevers laddare både på torget utanför kommunhuset och i hamnens norra parkering, centralt belägna och lätt åtkomliga. Och väl fungerande!

I hamnen är alla laddplatser lediga och även på torget är det fritt fram att ladda även om en icke laddbar bil valt att mellanlanda på en av laddplatserna. För egen del är det dock bara att köra rätt in, ansluta laddkabeln och vifta med Bee-brickan så startar laddningen med full effekt.

En stor glass och en liten rundvandring senare börjar laddningen nå höga nivåer, så jag tackar Borgholm för snabb och väl uppmärkt laddning när plötsligt ägaren till bilen intill dyker upp.

– Du vet att du parkerat på en laddplats för elfordon?, säger jag.

– Nähä, säger han, kastar in något i bilen, låser och går vidare mot Systembolaget…

 

Elaktat sällskap i Kalmar

Anländer till Kalmar lagom till lunch och siktar på ett Scandic alldeles intill E6 där det dessutom finns en laddplats för både snabbare och långsammare laddare. Återigen Clever/Bees laddare av äldre typ, och vis av erfarenheterna när jag inte får det att funka i den första stolpen utan kablar ansluter jag mig till nästa med kabel och använder min egen laddkabel som förlängning.

 

Med full tank på el, och ett par mack-korvar i den egna tanken eftersom Scandic inte serverade lunch på sommaren, inleds sista etappen hem igen. Och farten är god. Kanske lite för god, för när vi närmar oss Växjö börjar det bli tveksamt om elen verkligen ska räcka hela vägen hem.

Enligt Google Maps framräknade distans ska det inte vara några problem, men jag har flera gånger under resans gång slagits av att Googles sträckor verkar vara lite i underkant. Och i detta fall är det nog dessvärre en liten skillnad som kan få stor betydelse.

Nödstopp i Växjö

På Norrleden runt Växjö inser jag den troliga orsaken. Hade jag kört rakt igenom staden hade det nog funkat, men via leden runt staden blir distansen en hel del längre än vad Google verkar ha räknat med. Så i sista stund svänger jag av till norra industriområdet där det dessutom är skyltat mot ett laddställe.

 

Dag 3

• Dagsetapp: 267 km
• Restid: 5 tim 40 min
• Laddkostnad: 30 kr

 

103 mil senare – erfarenheter och slutsatser

Visst går det att semestra och åka även längre sträckor med en elmotorcykel. I mitt fall stannade mätaren på 1 029 km när jag kom hem igen. Den sammanlagda restiden inklusive laddpauser var 25 timmar och 55 minuter. Enbart laddtider sträckte sig till 9 timmar och 10 minuter, det vill säga cirka 35 % av den totala restiden. Men det behöver inte betyda långa väntetider vid laddarna, bara man väljer laddare där det finns något intressant att se eller göra.

En typ 2 till typ 1-adapter (den svarta spiralkabeln med vita kontakter) visade sig vara oumbärlig. Inte en enda gång under resan såg jag till några typ 1-laddare. På nätterna laddade jag långsamt från vanliga eluttag med den inbyggda laddaren eller med en typ 1 till schuko-adapter (den orangea kabeln).

I de fall jag fick problem med laddstolparna fanns det alltid en lösning så jag blev aldrig stående utan laddmöjligheter. På laddstolparna finns som regel ett telefonnummer till en kundtjänst som kan hjälpa eller guida. Däremot var det en oväntad insikt att vissa, men långt ifrån alla laddstolpar, delar sin kapacitet mellan de anslutna fordonen. Det gör att laddtider kan bli svåra att bedöma när det även beror på om någon annan är ansluten till samma stolpe eller ej.

Av de brickor och kort jag skaffat i förväg för att kunna betala för elen visade sig Bee-brickan gå varm medan InCharge-brickan användes en gång. EON bjöd på el i Mölle så deras kort behövde jag aldrig använda. Fortums laddare identifierar man sig med en app som jag förberett inför resan, men den enda Fortum-laddaren jag var i närheten av att använda var en i Karlskrona. Kanske ser det helt annorlunda ut i andra delar av Sverige, men på min tripp var det Bee (Clever) som gällde.

Även de övriga el-leverantörerna har appar där man kan söka efter och se deras laddplatser på en karta, och i många fall även se om platserna är lediga eller upptagna. Jag använde kartan på uppladdning.nu för att grovplanera resan och därefter de olika bolagens appar för att hitta och se om de var lediga när jag närmade mig målet.

Många kommuner, som Kalmar, Höganäs och Sölvesborg, verkar även ha egna lokala laddstolpar där de antingen bjuder på el eller har egna lokala sätt att ta betalt. Även i min hemstad Växjö finns det kommunala laddstolpar med såväl typ 1 som typ 2-kablar där det är gratis att ladda.

Detta är förstås bra för oss lokalbor som känner till det, men som turist är det inte lika enkelt att veta vad som gäller när det kommer till betalning. Och detta är väl kanske den största invändningen jag har emot att tanka med el – det saknas ett standardiserat sätt att betala för den el man tankar.

Men som elresenär är det förstås positivt att kunna pausa och fylla tanken för en tia eller två samtidigt som man turistar eller fyller på de egna reserverna vilket som regel kostar mer.

I mitt fall stannade laddkostnaden för köpt el på 84 kr. Bara kostnaden för den glass jag köpte på olika ställen under laddtiderna gick på 225 kr.

Mest förvånad och positivt överraskad är jag dock över att det faktiskt finns så många bra laddstolpar på så många olika centrala ställen där det inte gör något att det tar en timme eller två att ladda!

Inte konstigt att vanliga bilister har svårt att lämna dessa elparkeringar i fred…