På premiärtur med en ny SR/F

Även om jag fuskat en del med vinterkörning med skidor på är det ändå något alldeles speciellt att ta årets första riktiga nöjestur och inviga säsongen på rena och torra asfaltvägar.  Ännu roligare blir premiärturen när den görs med en ny motorcykel och för min del var det en Zero SR/F som gränslades för första gången.

För oss som kan tanka fullt på hemmamacken kan det vara bra att toppa upp anrättningen lite extra inför premiärturen så att batteriet även får cellbalanseras efter vintersömnen. Cellbalanseringen sker på toppen av laddkurvan och Zero rekommenderar att man låter laddningen stå på i 24 timmar efter en längre tids förvaring.

För min del gick cellbalanseringen snabbt, men det tog ändå en stund efter att laddningen nått 100 % då den fortfarande stod och såg ut och ladda, fast med mycket låg laddeffekt. Vad som sker då är att batterihanteringssystemet (BMS:en) mäter av och jämnar ut spänningsnivån i de olika battericellerna så att alla håller samma nivå. Med en jämn nivå i cellerna mår batteriet som bäst och levererar också som mest.

Premiärturen togs på favoritrundan runt sjön med underbara, krokiga och smala asfaltvägar som slingrar sig genom natur och kulturlandskap. Till min glädje visade sig sand och lösgrus vara mer eller mindre borta från vägen. Inte bortsopat än, men i alla fall undanträngt av trafiken så att sanden samlats i högar och stråk utmed vägkanter och i vägkorsningar.

Temperaturen var behagliga 14 grader och trafiken obefintlig. Även om mörka moln börjar hopa sig är vägen torr och fin. Kan det bli bättre?, hinner jag tänka innan jag förstår att det konstiga knäppande ljudet som gått från något enstaka knäpp till att bli allt mer regelbundet, är ljudet av tunga regndroppar som faller mot hjälmens visir. Ännu en påminnelse om att det kan vara snabba kast så här års. Men vad gör väl lite svalkande sommarregn? Och det är nog bara en liten högst lokal skur.

Med nya hala däck på regnvåt asfalt och sjunkande temperaturer fick förstås tempot sänkas en del. Men med värme på i handtagen och kläder som denna gång verkligen var valda för kyligare väder blev det ändå en skön upplevelse som man kan leva på ett tag. Skönast av allt är dock vetskapen om att nu är säsongen igång och det dröjer inte länge tills nästa tur i ännu varmare och finare väder och en natur som snart slår ut i grönska.

Väl hemkommen lite svalare än förutsett inser jag även att – oj vad skitig hojen blev. Det stänker upp en hel del från SR/F:ens bakhjul när det regnar och tankarna går till Gerhard som byggde en extra innerskärm till sin SR/S.

Gerhard har för övrigt också varit ute på sin första tur för året, fast i norra Sverige:

– Bara vägar. Mycket snö i naturen. Jättetrevligt att vara på två hjul igen, hälsar Gerhard från Skellefteå efter sin premiärtur på 7,3 mil med sin Zero SR/S där en ny, extra vindruta tillkommit under vintern:

Även Olof Östlund har tagit ut sin DSR och skickar en lite mer kylslagen hälsning:

– Lite kallare på kvällen men ändå härligt att köra Zero DSR igen. Vid sidan om vägarna ligger snön fortfarande tjock efter den snörikaste vintern i mannaminne här i Skellefteå. En märklig känsla att vi då tagit ut och kört sommardäcksförsedda motorcyklar den 26 mars. Det har inte heller hänt så länge vi kan minnas, att det varit så varmt i slutet av mars att det varit möjligt.

Även Olof verkar ha använt vintern till att förbättra sin hoj med en förlängd innerskärm bak:

Mer om Olofs erfarenheter av att köra DSR hittar du här: