På ett sätt kan jag se humorn i den oerhörda fräckheten och det så totalt förbjudna och otänkbara – en tomte som straffar ett barn med avrättning för dess julklappsönskning. Men jag blir också rädd för att det gått så långt att detta delas och verkar uppskattas i en Facebook-grupp av och med motorcyklister. Och det stannar inte med det.

Samma dag som den svenska elhojstillverkaren Rgnt gick i konkurs kommenterades Breakits nyhet på Facebook om saken med blandade kommentarer, flera hånande och en del som till och med gladdes åt konkursen.

Jag kan förstå att Patrik med flera inte är så intresserade av elfordon för egen del, men vad har elfordonen gjort dessa människor för ont för att drabbas av sån motvilja?

Jo, det har blivit värre

När vi började importera och sälja Zeros elmotorcyklar i början av 2017 fanns det en stor nyfikenhet inför det nya. Jo, visst fanns det en och annan gubbe som inte ville se ”el-ändet” då också, men de var ganska lätt räknade. De flesta var ganska öppna för och tyckte att det var spännande och intressant att det nu erbjöds ytterligare ett alternativ på marknaden för motorcyklar.

Jag minns dock särskilt en viss herre som utifrån sin erfarenhet förkastade elmotorcyklarna på grund av deras korta räckvidd med följande uttalande:
– Kom igen när du kan köra till Norge på en dag!

Det tog tre år, sedan hade laddtekniken utvecklats och gjort det möjligt:

I motorcykelbutiken har jag träffat många mer eller mindre elmotorcykelskeptiker men ingen som ger uttryck för direkt motvilja eller hat, snarare en viss skepticism mot eldrift och nästan alltid en bestämd åsikt om vad motorcykelåkande handlar om – ljud och känsla. Och de har naturligtvis rätt att tycka och uttrycka vad de vill. Men det bör väl även finnas utrymme för att deras åsikter inte självklart är sanningar som gäller för alla?

På vägen hälsar vi ju på varandra oavsett om vi sitter på en glidare, sporthoj eller äventyrshoj. Och även om vi håller oss inom våra grupper har vi väl en viss förståelse för att det finns olika typer av körning och intresseinriktningar som kan ge samma typ av körglädje oavsett om det sker med sladd på grusväg, i hög fart på storbana eller långsam takt i kortege. För många är det även inriktningar som ändras över tid.

SMC blev hotade

Sedan några år tillbaka är jag även engagerad inom SMC och sitter numera med i styrelsen för SMC Kronoberg som ledamot och KUA, det vill säga kurs och utbildningsansvarig, det som tidigare kallades för MCT. För min del började det hela egentligen runt 2019 med att SMC bad mig om hjälp med att göra artiklar om elmotorcyklar. Efter samråd om innehåll blev det en artikelserie i 16 delar som SMC pytsade ut på sin hemsida och puffade för på Facebook. Hela serien finns att läsa här.

När artiklarna lades ut på Facebook orsakade de åtskilliga kritiska diskussioner som försökte få SMC att ta bort och sluta skriva om elmotorcyklar,  men också en hel del uppskattande och försvarande kommentarer. SMC hade som policy att inte publicera namn på den som skriver artiklarna och det spekulerades en hel del tills någon lyckades koppla ihop artiklarna med en återförsäljare i Växjö som även jobbade som skribent och frilans.

Även om jag inte hittar kommentaren idag minns jag den som ganska rolig där det varnades för att SMC hade fått in en räv i hönsgården. Här är ett exempel på hur tongångarna gick då:

Det kan tyckas smått komiskt i dag, men jag tror att många av de grövre kommentarerna är borttagna sedan länge, för SMC fick sig en tankeställare när det gick så långt att det började framföras hot mot organisationens anställda. Och det var faktiskt en av anledningarna till att Vision Electric blev verklighet, som du kan se mer om här:

 

Fler egna erfarenheter

Efter att ha deltagit i flera av SMC:s knix- och BKK-kurser med elmotorcykel, dels för att se om och hur det skulle fungera, dels av eget intresse, blev nästa steg att själv försöka utbilda mig till MC-instruktör. På elmotorcykel.

Även om pandemin kom i vägen och fördröjde det något år gick det relativt snabbt när det väl blev möjligt. Och jag måste även ge kred och uppskattning till alla mina nyvunna vänner och aspirant-kollegor, instruktörer och övrig personal som med intresse följt och hjälpt den där stollige smålänningen som tror han kan köra bana med sin elhoj. Och jodå, jag har nog fått min beskärda del av gliringar och kommentarer, men det har varit med hjärta och omtanke när ”elmoppen” inte hänger med i högre hastigheter. Och jag har framför allt fått otroligt mycket hjälp och stöd! Tack alla ni i SMC Skåne!

De deltagare som sedan tvingats ha mig på elhoj som aspirant och sedan instruktör har ju inte haft så mycket att välja på. Och när de sett att det faktiskt går att köra såväl knix som storbana med el i tanken har det snarast ökat på nyfikenheten. Men det har också funnits exempel på motsatsen.

Ofta är det en lite äldre herre som tigit sig igenom det hela, och sedan inte kan hålla sig utan måste deklamera att han minsann aldrig skulle sätta sig på en sådan tingest utan hellre lägger ner motorcykelåkandet. Och ja, det är väl tråkigt om han väljer att avstå, och om det är så är det väl hans ensak. Men varför måste han berätta det just för mig som uppenbarligen inte valt samma väg? Provocerar det honom att jag kör elmotorcykel?

Vad är det som är så provocerande med eldrift?

I vissa avseenden kan en elmotorcykel vara lite bättre än en bensindriven, i andra lite eller kanske till och med mycket sämre. Det beror vad man ska ha den till.

För touring-åkare och äventyrare blir det så klart mindre attraktivt med eldrift då det är svårare att åka längre sträckor på el när laddmöjligheterna är sämre. Det är ju fullt förståeligt.

Men eldriften är väl knappast något hot även om svårigheterna också kan vara ett äventyr i sig, som för Andreas och Therese som körde genom Europa med en Zero.

Eller för undertecknad som lyckades ta sig igenom en intensivutbildning på grus på el.

 

Så vad är det som provocerar och hotar? Många av oss har ju delat motorintresset sedan mopedåldern och vi delar väl fortfarande intresset för motorsport, bankörning och diverse motorevent, oavsett om det är på två, tre och fyra hjul. Sedan har vi kanske olika inriktningar och områden, men det har väl inte varit något större problem tidigare?

I tvåhjulingarnas förlovade värld hälsar vi på varandra på vägen, men frågan är om det inte är på MC-sidan jag mött flest motståndare till allt vad eldrift heter och står för. Och detta gör det svårt att försvara oss motorcyklister inför de som inte vill låta oss fortsätta med vårt intresse.

Det är inte elfordonen som hotar

Till den icke motorintresserade som undrar med vilken rätt vi nöjeskör och orsakar buller och avgaser önskar jag att jag kunde säga att vi jobbar på att minimera såväl ljud som utsläpp.

Men det är ju inte sant så länge många av oss stoppar huvudet i sanden och hoppas att det där med miljö och ljudstörningar ska blåsa över, lösas av andra eller ligga så långt fram i tiden att vi själva slipper drabbas.

Jag är inte kompetent att avgöra vilken påverkan vårt intresse faktiskt har på miljö, klimat och framtid, och vill absolut inte fördöma eller pådyvla andra någon annans miljösamvete.

Men för det stora flertalet som inte är motorintresserade är det transportsektorn som anses vara det största miljöhotet eller i alla fall det som är enklast att förändra. Och om jobbresor och nyttotrafik är svårare att begränsa är det väl enklare att ge sig på den typ av körning som inte är lika nödvändig – nöjeskörning. Speciellt om omgivningen upplever den som störande.

Så till mina motorintresserade vänner skulle jag vilja säga: Fattar du inte? Det är inte eldriften som hotar dig och ditt motorintresse. Tvärt om är det elen som kan göra det möjligt för oss och framför allt våra barn att fortsätta med vårt motorintresse när buller och miljökrav gör att bensinen förbjuds och miljöbränslen begränsas till nyttotrafik!

Vad har du för erfarenheter av detta? Vad är det som är så hotande och provocerande med elfordon? Kommentera gärna.